ikameranmin

Det är mycket jag har fått syn på de senaste åren som jag inte gillar. Bland annat har jag tagit reda på det själva faktum att jag inte riktigt gillade mig själv. (Aj!) Eller i alla fall inte den jag trodde mig vara. Eller blivit. Den jag byggt upp med masker och fasader och skyddsmekanismer.

Mitt nyårslöfte 2017 blev därför att jag skulle lära mig att älska mig själv! Japp, ni läste rätt. Hur inkonkret, luddigt eller självupptaget någon än må tycka att det lät som, så var det absolut det viktigaste beslut och åtagande jag någonsin tagit!

I mitten av december 2016 hade jag alltså hamnat i en grop. Ännu en, med många destruktiva tankar som gjorde sig högljudda och jag funderade på om jag skulle hoppa ut genom fönstret (på bottenvåningen – men ja...) och försvinna för gott.

Om jag minns rätt så höll mörkret i sig i ett dygn, eller två. Men det jag gjorde en kväll var att jag skrev i min dagbok om de tankar jag hade. Om vad jag kände. Och efter att ha gjort det ett tag, och varit väldigt ledsen – så insåg jag just det jag berättade om ovan. Jag tänkte:

”Om jag inte ens tycker om mig själv, vad spelar allt då för roll!?”

Men med den tanken kom också en vändning! (Ännu en!) Jag bestämde mig nämligen där och då för att försöka göra något åt saken! Och i den dystra stämning jag befann mig i så tänkte jag ”Jag ger mig själv ett år, och tillåter mig sen att ställa samma fråga igen först då.”

Det i sin tur blev början på att ta omsorgen och kärleken till mig själv på fullaste allvar! Men hur fan gör man det då? tänkte jag också. Så jag började med att googla ”hur lär man sig älska sig själv”, och där kom en hel del fram. (Prova får ni se!) Jag frågade vänner och bekanta och jag skapade en fantastisk playlist med kärlekslåtar, men tänkta som om de var riktade till mig själv. Tänk er lixom ”Everything I do I do it for you” strömma ur högtalarna med Bryan Adams! Varför inte tänker jag!? På liv och död och i kärlek är ju allt tillåtet, och varför ”ska” vår kärlek hela tiden vara så riktad till andra människor? (Shit vad jag tex. har ”slösat” dessa låtar i mitt liv på romantiseringar om snubbar jag inte alls har känt ens.)

”Du kan inte ge, det du själv inte har.”

Så om du tex. värdesätter dig själv under precis alla andra, var tror du då att kärleken till dem skulle komma ifrån?! Och värdesätter du dig själv som överlägsen alla andra så är det också en spegelbild av att du inte älskar dig själv. Du behöver ”vara där” och titta ner på andra för att känna att du duger, just för att du inte uppskattar dig själv tillräckligt för att kunna chilla med att vara lika mycket värd som vem som helst.

Hänger ni med?

I vilket fall så hjälpte det. Jag klarade mitt nyårslöfte! Hur jag vet det? Jo för att jag Kände det. Och jag har byggt starkare på den grunden ända sen dess! Ett fokus jag började med var att tänka på ett gäng egenskaper jag tycker om med hos mig själv. Ett annat var att ta fram vad jag uppskattar hos andra, de som står mig nära men också människor jag ser upp till, och fråga mig vilka av dessa egenskaper besitter även jag!? 

Igår insåg jag att jag har kommit till en fas där jag mer och mer håller på att omfamna mitt mörker. Inte som i en sån här stor nöt som den här texten började med, utan mina mer eller mindre jobbiga sidor som jag förmodligen kommer ha med mig länge under livets gång! Möjligen för alltid en del av dem. De obekväma, osäkra, rädda och det jag helst inte vill erkänna för någon att jag tampas med, inte minst mig själv.

Ofta har jag svårt för mig själv när jag inte är glad när jag ”borde” vara det. Jag har insett att jag blir mycket mer stressad av förändringar än vad jag trott! Och ja, den här listan kommer jag att kika närmare på i sinom tid…

Men det upptäckte jag också igår! Att det finns så mycket läkning i att jag dels klarar av att se, erkänna, medvetandegöra – sluta förneka, blunda eller projicera bort mina egna tillkortakommanden. Där börjar förändringen, och då menar jag inte att vi behöver ändra oss egentligen. Vi är redan det vi är menade att vara. Och människor som försöker förändra oss har fått det hela om bakfoten.

För det handlar om att acceptera sig själv. Att få förståelse för precis den du är. Att lära sig att känna medkänsla till sig själv i vad som än försiggår; vilka känslor som än är där, vilka tankar du än tänker och vad du än väljer att göra. Alla gör vi så gott vi kan, alltid. Med det vi har, och har fått med oss. Och så i den acceptansen kommer läkningen automatiskt, och kanske även en förändring som utav det sker utan att vi kanske ens märker det. 

Så slutligen undrar jag - Vad gör du för att älska dig själv? Och tycker du som jag tyckte till en början att Självkärlek låter lite väl flummigt eller svårt att greppa, börja med det en bekant föreslog ”Självomsorg”. Vad gör du för att ta hand om dig själv? För att ge dig själv värme? Omtanke? Energi? Ljus?