ikameranmin

Minst ett barn i varje klass har AD(H)D – jag var tydligen en av dem!
 
Jag har äntligen lyckats ta mig igenom boken ”Flickor med AD(H)D”. Det är en fantastisk bok som belyser könsskillnaderna för diagnosen och lyfter varför det oftare är vuxna kvinnor som diagnostiseras än unga flickor.

Boken har jag har börjat läsa minst tre gånger tidigare, men av olika anledningar lagt undan eller behövt lämna tillbaka. Så ser det ofta ut för mig. Jag börjar läsa en bok, sedan fastnar jag vid en uppgift i den, tröttnar i ett tråkigt kapitel eller mest troligt så hittar jag en annan ny bok som verkar mycket mer spännande just då! Jag tror att jag har mellan 5 och 10 sådana böcker liggandes hemma just nu…

Och då är jag ändå en av dem som ÄLSKAR ATT LÄSA!

Utan den kärleken hade jag nog inte tagit mig igenom en enda bok. Inte utan min nyfikenhet, törst efter kunskap eller min läggning för fantasi och berättande heller! Att det dessutom finns böcker som enligt just mig är intressanta och bra är självklart avgörande.

Så med bland annat detta som förklaring, vet jag idag varför just det här inte var ett problem jag hade i tidig ålder. Något som annars absolut skulle ha bidragit till ett ganska omtalat symptom för många med ad(h)d; att inte klara av skolan.

När jag har rensat har jag däremot hittat en halvt gjord mattebok ifrån femman, jag har nog när jag tänker efter förmodligen inte läst ut många kemi- eller spanska-böcker under åren, och jag läste bara ut en enda bok under mina nästan tre år på Universitetet! Vilket endast var på grund av att jag först blev underkänd och fick göra en omtenta. Trots koncentrationssvårigheter fick jag sen A på den.

Så alltså som många tror så har inte ad(h)d något alls att göra med hur smart en är! De flesta jag träffat som har en ad(h)d-diagnos är snarare betydligt smartare än befolkningen i övrigt. Vilket för mig var en annan anledning till att jag kunde maskera mina problem och brister så för omgivningen, och för mig själv.

Att jag skriver det här inlägget nu har med en bekant att göra. Hon berättade att en i hennes närhet misstänker sig ha en diagnos, men är rädd för att bli stämplad om det skulle visa sig vara så. När hon hade sagt det hörde jag mig själv svara ”för mig är den rädslan som en fis i rymden, i jämförelse med vad det har betytt att få reda på varför mycket blev som det blev, varför jag är som jag är och den hjälp jag äntligen fått.”

Ändå har jag dragit mig för att berätta om det såhär öppet. Och att lägga ut det kommer absolut att vara mer läskigt än en fis i rymden! Men vad andra tycker spelar mig inte så stor roll längre. Jag tillhör ändå min egen flock just nu, och tror på att de som för mig är värda att spendera min tid med ser helheten ändå och tycker om mig för den jag är. 

Och förresten, varför skulle vi ens anta att en skulle vara automatiskt bannad på grund av att berätta en sån här sak. Jag tycker personligen att människor i det här formatet är bland de absolut mest intressanta och spännande personerna jag har träffat eller hört talas om!

Det här fick bli början. Jag kan skriva hur mycket som helst om det här! Tur att internet är oändligt, och att jag redan har börjat på skalet till en bok. Genom att berätta min historia sker en läkning i mig själv samtidigt som jag hoppas kunna hjälpa, framförallt många unga tjejer / andra kvinnor, men också bidra till ett mer öppet, förstående och kärleksfullt samhälle.

<3