Jag har hamnat i en rejäl svacka, men hade vändningen inte börjat hade jag aldrig kunnat skriva den här texten. Jag kunde inte ens svara på sms för några dagar sedan, och i flera dagar var det så, det hade det låst sig totalt.
I förrgår när jag låg i ett av rummen på utmattningsrehabiliteringen (som var tomt för att det var lunch) och gjorde en andningsövning så dök det upp ett väldigt oljud. Det var som om de gjorde om fasaden, byggde om, renoverade och flyttade möbler på en och samma gång! Tillslut undrade jag om det var farligt att ligga kvar, jag tänkte ”kommer taket att rämna?”
Sedan följde en annan tanke ”Vill jag att det här taket ska ramla in på mig nu?”, ”Vill jag dö?” Vilket inte var några konstiga tankar alls att jag tänkte eftersom jag dagen innan just tänk det. ”Jag vill dö. Jag ger upp. Kom och ta mig. Jag orkar inte kämpa längre. Jag orkar inte mer…”
Jag hade inte planerat att skriva den här texten, så som det ofta är för mig. Orden bara kommer. Jag vaknade cirka 04.30 och den gången kunde jag inte somna om, mest på grund av att den här texten började forma sig i mitt huvud. Meningar som tillslut gjorde mig helt klarvaken. (Och den jävla fullmånen :P ) Så nu sitter jag här runt 5 och skriver. Det var lixom bara att ge efter.
Det valde jag också att göra för att jag vet att det här är min medicin. Och jag vet numera en hel del saker som jag behöver för att jag ska kunna Leva. Framförallt eftersom alla mina överlevnadsstrategier tillslut har gjort mig såhär sjuk! Mina tankar, mitt intellekt har överkompenserat och förstärkts. (Varför det är så är en helt annan text!)
Det har i sin tur gjort att jag har hamnat längre ifrån min kropp. Den som paradoxalt nog sitter på de sanna svaren om vad jag verkligen behöver! Så det är vad jag håller på att lära mig nu. Det är vad jag lär om till. Vad jag försöker minnas. Att känna in den. Att lyssna på den. Att vara i den. Närvarande. Här och Nu. För annars är jag i tankarna. Som helt enkelt tar mig bort ifrån upplevelsen av nuet, som ju egentligen är det enda vi har. Det är ju de som problematiserar det förflutna och som oroar sig för framtiden, som tänker kritiskt och manar på, som leder till stress – just på grund av rädsla och överlevnadsinstinkter.
I vilket fall så vill jag verkligen Leva och fortsätta den här mänskliga upplevelsen med allt vad deninnebär!
Jag är inte klar, inte på långa vägar. Jag har knappt fått börja. Men tack vare att jag har vågat möta döden och ställt mig de här frågorna har jag också börjat förstå vad som är viktigt, och Varför jag vill leva. Jag har även förstått att jag inte klarar det här själv, och jag har idag det professionella stöd jag kan få den här perioden.
Men det är alltså väldigt jobbigt just nu! Jag har ju försökt lära mig att lyssna på kroppen i flera år! Jag har gjort yoga, jag har gjort ännu mer yin yoga. Jag har mediterat (nästan) varje dag i snart fyra år. Jag har gått i terapi, jag har gjort utredningar, jag har pratat med psykologer, jag har testat mediciner, jag har provat det jag har kunnat. Jag försöker äta bra. Jag har snart inte druckit alkohol på fyra år. Jag försöker hålla mig ifrån socker. Jag har inte druckit koffein på ett år och snart tre månader. OSV.
Och ändå när jag nu har gått rehabiliteringen i snart 7 av de 10 veckorna, så är min kropp sämre än vad den varit på länge! Jag blir typ andfådd av att diska, jag får ont av att sitta såhär för länge och jag får ännu lättare ont i huvudet av för mycket intryck M.M. Dessutom har det hänt en Massa saker som absolut är en bidragande orsak till att det är så, men även om jag är personlig i det jag skriver så lämnar jag det privata. (Och för att försöka skala ner texten en aning också ;) )
Jag har gått igenom flera perioder av betydligt större och djupare mörker och var förut van att kämpa på egen hand för min överlevnad. Men som sagt så leder ju den kampen till att jag dör, så i längden funkar det ju inte. Jag vill heller verkligen inte bli deprimerad ännu en gång, och att jag ens sitter här nu igen på kvällen för lämna över det här är just för att det faktum att jag pratar, skriver och berättar om hur jag mår gör ALL skillnad! Det hjälper mig med Acceptans.
Idag när jag var på väg till rehabiliteringen och mötte ett fullsatt tåg, så var det första gången jag på allvar undrade om jag skulle fråga någon som satt om vi kunde byta plats. Det klarade jag inte för jag tänkte ”men jag är ju inte döende, även om det typ känns så idag”. Sen sköt tankarna i höjden på önskningar och böner om att någon skulle gå av på den första stationen så att jag kunde sätta mig där! Vilket också skedde, och när jag väl satte mig ner var det som om jag inte förstod hur jag skulle ha orkat stått i en sekund till. Jag tog under resten av vägen beslutet att inte vara med på första passet Stavgång eftersom jag knappt orkade stå eller ta mig fram till centret, och satte mig på en parkbänk vid en kyrka mittemot istället. När några tanter gått förbi mig med sina hundar gick jag sönder bla. på grund av tanken att tom. dem har mer energi än vad jag har...
Jag vet nu att det här är en Loop som slagit i en ny botten av hopplöshet. Något som psykologen sa i fredags är en känsla jag kommer att behöva bli vän med, nu när jag än så länge fortfarande är som Bambi på hal is med mina nya verktyg. Samtidigt som jag kan känna mig uppgiven i allt det här, så vet jag också att jag paradoxalt nog på grund av den här loopen, i min helhet är friskare än jag någonsin har varit. Ju mer stöd jag får utifrån desto tryggare kan jag känna mig, därav släppa kampen för överlevnad och på så vis gå sönder – just för att kunna läka och bygga upp mig själv igen. För att ta mig igenom allt jag tryckt undan medan jag varit upptagen med att överleva i så många många år. (Jag kan numera också förklara det här ur ett neurologiskt perspektiv, så fråga mig gärna den som är intresserad!)
Jag behöver alltså allt stöd jag kan få för att klara det här! Jag behöver er. Varje kommentar, varje tanke, varje meddelande, emoji, varje Fråga och kärleksfull tanke hjälper mig! Jag kan inte göra det här själv, även om jag ser det som min störta uppgift att hitta källan till liv och läkning inom mig. Det här är inte ett desperat rop på hjälp, det är ett rop efter mer stöd. Dessutom vill jag vara tydlig med att jag heller inte ber er om tips och råd, för jag har redan information så att det räcker och blir över. Just på den fronten är det tyvärr ingen brist, men det hjälper inte att jag försöker tvinga min hjärna att ta semester.
Igår var jag på en anhörigträff med några av mina närmaste. Det är helt magiskt vilken skillnad det gjorde! Och forskningen visar, att ju mer ni förstår vad jag går igenom och stöttar desto friskare blir vi. <3
0 kommentar(er)
