(Lämnar mörkret bakom mig)Men var ska jag börja? Inte kan jag börja en mening med ”Men”. Nej jag vet det, hej skrivregler. Men regler är väl till för att brytas? Undantaget som bekräftar regeln, ni vet. Kanske fortsätter ni att läsa trots att jag börjar på det här sättet? Eller är det alldeles för utanför boxen för er? Var vill hon komma med det här undrar ni? Jo, kanske är det bara så att jag vill komma igång med ett skrivflöde. Eller så finns det mycket mer under ytan än så…
Den gamla historien säger att en person som berättar om sina problem är konstig, att den som visar sina känslor är svag och att en människa som lider av någon typ av psykisk ohälsa är vek. Blir du deprimerad är det för att ditt psyke inte pallade och går du in i väggen så var det för att du inte pallade trycket. Ungefär så.
Men om jag ser till verkligheten så hör en helt annan berättelse till! Nämligen den motsatta. En person som hamnar i ett utmattningssyndrom gör det på grund av att hen har utstått trycket alldeles för länge. De tillhör bland de mest ambitiösa personerna vi har i samhället (tyvärr). En person som blir deprimerad blir det på grund av att den har ett fantastiskt psyke, kanske även hjärta och själ som tillslut säger ifrån när livet är på väg i helt fel riktning, eller får bära på alldeles för mycket, ofta på egen hand.
Psykisk ohälsa är det vanligaste hälsoproblemet i Sverige, och med tanke på allt vad det innefattar så är det inga veka människor som går omkring och bär på det som de går omkring och bär på. Slutligen så är det en stor styrka att visa sina känslor, och för den delen att ens våga Känna dem från första början…
När jag för några månader sedan skrev ett blogginlägg om en del mörka tankar möttes jag av mycket rädsla. Från alla håll och kanter. Jag försökte påminna mig, även i den jobbiga perioden att ”det säger mer om dem än vad det säger om mig”. Samtidigt så lärde jag mig väldigt mycket om kommunikation de nästföljande veckorna. Och framförallt så fick jag väldigt klara insikter om vilken sorts kommunikation jag har med mig själv.
Dels så slog det mig att min tydlighet behöver skärpas, samtidigt så kan jag alltid vänta mig att det är väldigt många som inte kommer att förstå hur tydlig jag än är, vilket inte heller är något konstigt. Ingen sitter på samma kunskap och erfarenheter som jag gör. Ingen upplever min sanning. Dessutom så verkade det som att många tog för givet att tillståndet kvarstod i flera veckor efteråt.
Allt förändras hela tiden.
Jag undrade också om jag gjorde fel i att berätta det jag gjorde på den här plattformen. Hörde det här kanske bara hemma hos mina närmsta? Jag har tom. läst igenom inlägget i efterhand och tycker att det är helt på sin rätta plats. Sen är det självklart viktigt att alltid ta tankar om döden på allvar, men jag tycker verkligen att de behöver få en nyanserad bild de också. Allt är inte svart eller vitt och vi behöver inte bli så rädda för allt som är obekvämt.
Och framförallt inte dra några förhastade slutsatser av att läsa en rubrik, ingress, inledning eller utvalda stycken som är tänkta att dra till sig läsaren. Döm inte en bok på dess omslag typ. (Och det gäller verkligen nyheter också för den delen! Ta reda på fakta, källor och läs Allt innan du Agerar. (Ja, jag vet, lättare sagt än gjort.)) Nog om termer i journalistik, men tanken är att jag ska hålla mig ifrån den inramningen också. Fixa en blandning av att använda mig av mina kunskaper när de behövs för att vara ”streetsmart”, men samtidigt skita i det fullständigt för det mesta och bara skriva rakt upp och ner ifrån hjärtat! Och utan att redigera sönder det flöde som kom från början…
Nästan all text ovan skrev jag innan sommaren. Dokumentet är skapat i maj! Men eftersom jag gör saker mer hållbart numera så får den se ljuset på bloggen först nu. Och inte alls passar den in sämre för det! Snarare tvärtom, igen. Det ger mig också ett bra tillfälle, att igen säga hur enormt tacksam jag är över det stödet som jag fick då! Jag tror definitivt att det hjälpte mig på traven på vägen upp ur den gropen, eller loopen. Alla behöver ju dessutom bli påminda om styrkan som finns inom oss, samt om kraften vi har när vi verkar tillsammans.
Kanske är det bara för mig själv somjag behöver bevisa saker. Hur stark jag är. Hur modig jag är. Hur grym jag är på att skriva. Kanske för att jag har gått omkring i princip i hela mitt liv och berättat en historia för mig själv om hur dåligt självförtroende jag har?! Och samtidigt så har jag trampat runt i en geggig story där jag inte heller förmått visat er vem jag är.
Det är på tiden att det ändras radikalt! Det också. Jag hoppas verkligen att ni följer med mig mot den ljusa framtiden som vi skapar tillsammans.
<3
0 kommentar(er)
