ikameranmin

Jag lider av en allvarlig sjukdom

För tre år sen höll den på att kosta mig livet. Nu kämpar jag fortfarande varje dag för att läka. Jag går i terapi, jag går på yoga, jag rannsakar mig själv, jag läser böcker, jag är ute varje dag och jag funderar på meningen med livet och hur jag kan göra annorlunda för att må bra.

Jag har visserligen alltid varit en person som simmat på djupet av allt vad det innebär att vara människa (även om jag absolut inte alltid visat det utåt), men att jag blev så oerhört sjuk har tagit allt till en helt ny nivå.

Så vad är det för sjukdom jag pratar om? 

Jo det som cirka 30.000 svenskar insjuknar i varje år: Utmattningssyndrom.

Samhällets många drivna, ambitiösa och duktiga medborgare faller som plockepinn. Men det är också de som inte kan säga nej, lyssna på sin kropps signaler eller balansera sin vardag. Och då menar jag verkligen inte att lägga skulden på individen! Detta är ett samhällsproblem. En folksjukdom…

Sen finns det en helt annan dimension av rubriken. Så som jag ser det så stavas min egentliga sjukdom: RÄDSLA. För jag ser det som att allt antingen är Kärlek eller Rädsla. Eller ska vi glida in ännu mer filosofiskt så är rädsla endast en illusion. Men jag är inte helt där än i förståelse att jag känner att jag kan förklara det just nu.

Därför är det här bloggandet extra svårt för mig. Jag är programmerad att följa så många dysfunktionella mönster och karaktärsdrag i grunden, som är så oerhört svåra att bryta. Och skulle jag följa dem skulle det här ryka illa kvickt. Att dessutom kunna få fram de här texterna när orken är en tiondel av vad den brukade vara är såklart problematiskt. Men en av de viktigaste grejerna för mig att prioritera i och med att det är vad som fyller mig med liv!

Så jag kommer att låta allt få ta sin tid. Försöka skriva kortare och oftare, men kanske bakom kulisserna för att en text ska bli hel. För jag kan inte bära omkring på allt längre. Jag har fått nog, och jag har fått klart för mig vad jag behöver göra. Eller egentligen är detta inget jag kommit fram till genom att tänka. Något säger mig att det här är en motkraft. Att det här är min medicin. Att den här pusselbiten är en kärna för att jag ska bli frisk. För att jag ska skala av den rädsla som omger mig och komma tillbaka till den kärlek jag är i grunden. 

Jag hoppas kunna vara en del i den rörelse som växer fram som en motkraft gentemot allt vad dylika sjukdomar har att komma med. 

<3