ikameranmin

Minst ett barn i varje klass har AD(H)D – jag var tydligen en av dem!
 
Jag har äntligen lyckats ta mig igenom boken ”Flickor med AD(H)D”. Det är en fantastisk bok som belyser könsskillnaderna för diagnosen och lyfter varför det oftare är vuxna kvinnor som diagnostiseras än unga flickor.

Boken har jag har börjat läsa minst tre gånger tidigare, men av olika anledningar lagt undan eller behövt lämna tillbaka. Så ser det ofta ut för mig. Jag börjar läsa en bok, sedan fastnar jag vid en uppgift i den, tröttnar i ett tråkigt kapitel eller mest troligt så hittar jag en annan ny bok som verkar mycket mer spännande just då! Jag tror att jag har mellan 5 och 10 sådana böcker liggandes hemma just nu…

Och då är jag ändå en av dem som ÄLSKAR ATT LÄSA!

Utan den kärleken hade jag nog inte tagit mig igenom en enda bok. Inte utan min nyfikenhet, törst efter kunskap eller min läggning för fantasi och berättande heller! Att det dessutom finns böcker som enligt just mig är intressanta och bra är självklart avgörande.

Så med bland annat detta som förklaring, vet jag idag varför just det här inte var ett problem jag hade i tidig ålder. Något som annars absolut skulle ha bidragit till ett ganska omtalat symptom för många med ad(h)d; att inte klara av skolan.

När jag har rensat har jag däremot hittat en halvt gjord mattebok ifrån femman, jag har nog när jag tänker efter förmodligen inte läst ut många kemi- eller spanska-böcker under åren, och jag läste bara ut en enda bok under mina nästan tre år på Universitetet! Vilket endast var på grund av att jag först blev underkänd och fick göra en omtenta. Trots koncentrationssvårigheter fick jag sen A på den.

Så alltså som många tror så har inte ad(h)d något alls att göra med hur smart en är! De flesta jag träffat som har en ad(h)d-diagnos är snarare betydligt smartare än befolkningen i övrigt. Vilket för mig var en annan anledning till att jag kunde maskera mina problem och brister så för omgivningen, och för mig själv.

Att jag skriver det här inlägget nu har med en bekant att göra. Hon berättade att en i hennes närhet misstänker sig ha en diagnos, men är rädd för att bli stämplad om det skulle visa sig vara så. När hon hade sagt det hörde jag mig själv svara ”för mig är den rädslan som en fis i rymden, i jämförelse med vad det har betytt att få reda på varför mycket blev som det blev, varför jag är som jag är och den hjälp jag äntligen fått.”

Ändå har jag dragit mig för att berätta om det såhär öppet. Och att lägga ut det kommer absolut att vara mer läskigt än en fis i rymden! Men vad andra tycker spelar mig inte så stor roll längre. Jag tillhör ändå min egen flock just nu, och tror på att de som för mig är värda att spendera min tid med ser helheten ändå och tycker om mig för den jag är. 

Och förresten, varför skulle vi ens anta att en skulle vara automatiskt bannad på grund av att berätta en sån här sak. Jag tycker personligen att människor i det här formatet är bland de absolut mest intressanta och spännande personerna jag har träffat eller hört talas om!

Det här fick bli början. Jag kan skriva hur mycket som helst om det här! Tur att internet är oändligt, och att jag redan har börjat på skalet till en bok. Genom att berätta min historia sker en läkning i mig själv samtidigt som jag hoppas kunna hjälpa, framförallt många unga tjejer / andra kvinnor, men också bidra till ett mer öppet, förstående och kärleksfullt samhälle.

<3 

Omfamna ditt mörker

Det är mycket jag har fått syn på de senaste åren som jag inte gillar. Bland annat har jag tagit reda på det själva faktum att jag inte riktigt gillade mig själv. (Aj!) Eller i alla fall inte den jag trodde mig vara. Eller blivit. Den jag byggt upp med masker och fasader och skyddsmekanismer.

Mitt nyårslöfte 2017 blev därför att jag skulle lära mig att älska mig själv! Japp, ni läste rätt. Hur inkonkret, luddigt eller självupptaget någon än må tycka att det lät som, så var det absolut det viktigaste beslut och åtagande jag någonsin tagit!

I mitten av december 2016 hade jag alltså hamnat i en grop. Ännu en, med många destruktiva tankar som gjorde sig högljudda och jag funderade på om jag skulle hoppa ut genom fönstret (på bottenvåningen – men ja...) och försvinna för gott.

Om jag minns rätt så höll mörkret i sig i ett dygn, eller två. Men det jag gjorde en kväll var att jag skrev i min dagbok om de tankar jag hade. Om vad jag kände. Och efter att ha gjort det ett tag, och varit väldigt ledsen – så insåg jag just det jag berättade om ovan. Jag tänkte:

 

”Om jag inte ens tycker om mig själv, vad spelar allt då för roll!?”

 

Men med den tanken kom också en vändning! (Ännu en!) Jag bestämde mig nämligen där och då för att försöka göra något åt saken! Och i den dystra stämning jag befann mig i så tänkte jag ”Jag ger mig själv ett år, och tillåter mig sen att ställa samma fråga igen först då.”

Det i sin tur blev början på att ta omsorgen och kärleken till mig själv på fullaste allvar! Men hur fan gör man det då? tänkte jag också. Så jag började med att googla ”hur lär man sig älska sig själv”, och där kom en hel del fram. (Prova får ni se!) Jag frågade vänner och bekanta och jag skapade en fantastisk playlist med kärlekslåtar, men tänkta som om de var riktade till mig själv. Tänk er lixom ”Everything I do I do it for you” strömma ur högtalarna med Bryan Adams! Varför inte tänker jag!? På liv och död och i kärlek är ju allt tillåtet, och varför ”ska” vår kärlek hela tiden vara så riktad till andra människor? (Shit vad jag tex. har ”slösat” dessa låtar i mitt liv på romantiseringar om snubbar jag inte alls har känt ens.)

 

”Du kan inte ge, det du själv inte har.”

 

Så om du tex. värdesätter dig själv under precis alla andra, var tror du då att kärleken till dem skulle komma ifrån?! Och värdesätter du dig själv som överlägsen alla andra så är det också en spegelbild av att du inte älskar dig själv. Du behöver ”vara där” och titta ner på andra för att känna att du duger, just för att du inte uppskattar dig själv tillräckligt för att kunna chilla med att vara lika mycket värd som vem som helst.

Hänger ni med?

I vilket fall så hjälpte det. Jag klarade mitt nyårslöfte! Hur jag vet det? Jo för att jag Kände det. Och jag har byggt starkare på den grunden ända sen dess! Ett fokus jag började med var att tänka på ett gäng egenskaper jag tycker om med hos mig själv. Ett annat var att ta fram vad jag uppskattar hos andra, de som står mig nära men också människor jag ser upp till, och fråga mig vilka av dessa egenskaper besitter även jag!? 

Igår insåg jag att jag har kommit till en fas där jag mer och mer håller på att omfamna mitt mörker. Inte som i en sån här stor nöt som den här texten började med, utan mina mer eller mindre jobbiga sidor som jag förmodligen kommer ha med mig länge under livets gång! Möjligen för alltid en del av dem. De obekväma, osäkra, rädda och det jag helst inte vill erkänna för någon att jag tampas med, inte minst mig själv.

Ofta har jag svårt för mig själv när jag inte är glad när jag ”borde” vara det. Jag har insett att jag blir mycket mer stressad av förändringar än vad jag trott! Och ja, den här listan kommer jag att kika närmare på i sinom tid…

Men det upptäckte jag också igår! Att det finns så mycket läkning i att jag dels klarar av att se, erkänna, medvetandegöra – sluta förneka, blunda eller projicera bort mina egna tillkortakommanden. Där börjar förändringen, och då menar jag inte att vi behöver ändra oss egentligen. Vi är redan det vi är menade att vara. Och människor som försöker förändra oss har fått det hela om bakfoten.

För det handlar om att acceptera sig själv. Att få förståelse för precis den du är. Att lära sig att känna medkänsla till sig själv i vad som än försiggår; vilka känslor som än är där, vilka tankar du än tänker och vad du än väljer att göra. Alla gör vi så gott vi kan, alltid. Med det vi har, och har fått med oss. Och så i den acceptansen kommer läkningen automatiskt, och kanske även en förändring som utav det sker utan att vi kanske ens märker det. 

Så slutligen undrar jag - Vad gör du för att älska dig själv? Och tycker du som jag tyckte till en början att Självkärlek låter lite väl flummigt eller svårt att greppa, börja med det en bekant föreslog ”Självomsorg”. Vad gör du för att ta hand om dig själv? För att ge dig själv värme? Omtanke? Energi? Ljus?

 

 
Jag lider av en allvarlig sjukdom

För tre år sen höll den på att kosta mig livet. Nu kämpar jag fortfarande varje dag för att läka. Jag går i terapi, jag går på yoga, jag rannsakar mig själv, jag läser böcker, jag är ute varje dag och jag funderar på meningen med livet och hur jag kan göra annorlunda för att må bra.

Jag har visserligen alltid varit en person som simmat på djupet av allt vad det innebär att vara människa (även om jag absolut inte alltid visat det utåt), men att jag blev så oerhört sjuk har tagit allt till en helt ny nivå.

Så vad är det för sjukdom jag pratar om? 

Jo det som cirka 30.000 svenskar insjuknar i varje år: Utmattningssyndrom.

Samhällets många drivna, ambitiösa och duktiga medborgare faller som plockepinn. Men det är också de som inte kan säga nej, lyssna på sin kropps signaler eller balansera sin vardag. Och då menar jag verkligen inte att lägga skulden på individen! Detta är ett samhällsproblem. En folksjukdom…

Sen finns det en helt annan dimension av rubriken. Så som jag ser det så stavas min egentliga sjukdom: RÄDSLA. För jag ser det som att allt antingen är Kärlek eller Rädsla. Eller ska vi glida in ännu mer filosofiskt så är rädsla endast en illusion. Men jag är inte helt där än i förståelse att jag känner att jag kan förklara det just nu.

Därför är det här bloggandet extra svårt för mig. Jag är programmerad att följa så många dysfunktionella mönster och karaktärsdrag i grunden, som är så oerhört svåra att bryta. Och skulle jag följa dem skulle det här ryka illa kvickt. Att dessutom kunna få fram de här texterna när orken är en tiondel av vad den brukade vara är såklart problematiskt. Men en av de viktigaste grejerna för mig att prioritera i och med att det är vad som fyller mig med liv!

Så jag kommer att låta allt få ta sin tid. Försöka skriva kortare och oftare, men kanske bakom kulisserna för att en text ska bli hel. För jag kan inte bära omkring på allt längre. Jag har fått nog, och jag har fått klart för mig vad jag behöver göra. Eller egentligen är detta inget jag kommit fram till genom att tänka. Något säger mig att det här är en motkraft. Att det här är min medicin. Att den här pusselbiten är en kärna för att jag ska bli frisk. För att jag ska skala av den rädsla som omger mig och komma tillbaka till den kärlek jag är i grunden. 

Jag hoppas kunna vara en del i den rörelse som växer fram som en motkraft gentemot allt vad dylika sjukdomar har att komma med. 

<3