ikameranmin

Jag är döende

Hej,

 

följande tre frågor dök upp i mitt inre en dag när jag var ute på en promenad i början av sommaren:

 

·      Om du i situationen du är i nu fick reda på att du skulle dö om ett år, vad skulle du göra då?

·      Om du hade ekonomisk frihet, vad skulle du göra då?

·      Om du inte var rädd, vad skulle du göra då?

 

Jag fick samma svar på alla tre frågorna! Då blev det tydligt för mig att jag behövde starta den här bloggen…

 

Och ja, jag är döende. Den insikten går vi nog alla och bär på innerst inne, men den gömmer sig bakom försvarsmekanismer, glömska eller livets glada stunder. Och tur är väl kanske det? Jag kommer inte att vara här för alltid. Inte särskilt länge alls faktiskt, sett till människans korta existens i Universum. 

På en bild av Jan Stenmarks står ett citat av Lorentz ”En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi inte det.” Det tycker jag är en väldigt vacker påminnelse, men oftast väldigt svår att ta in. Och lixom, vilka är egentligen alla andra dagar? Vad vill jag göra med dem? När jag lika gärna skulle kunna dö i morgon.

Någon dör i en bilolycka, någon av ett paper cut på grund av blodförgiftning, en annan av någon obotlig sjukdom. Förutom plötslig död så åldras vi och vi förlorar ungefär 85 000 hjärnceller per dag. Vi är med andra ord döende allihopa. Och då har jag inte ens nämnt något om den långsmma död som långvarig stress, förtryckta känslor och att inte vara sann mot sig själv orsakar…

Well, meningen med det här första inlägget var inte att skapa stress, ångest eller att dra ner er i ett deppigt träsk, utan att visa på vad den insikten har gjort med mig. För när vi vågar leva ”nära döden” så hamnar vi också närmare livet!

Jag gick in i väggen för tre och ett halvt år sedan och har vid flera tillfällen i mitt liv varit så pass deprimerad, det vill säga sjuk, att jag funderat över hur jag skulle ta mitt liv. Tack och lov stannade jag där, stundvis med självmordstankar och en olust till att fortsätta leva, innan jag hamnade hos en terapeut för tre år sedan som gav mig hoppet tillbaka, när jag trodde att det inte fanns någon som skulle kunna hjälpa mig! 

Att idag kunna prata om att jag är döende, och våga se in till det jag verkligen är rädd för har tagit mig många år av att ”arbeta med mig själv”. (Och jag ser det som att jag bara befinner mig i början på den resan.) Så för mig att prata om att jag är döende handlar också om rädsla. Att inte göra det jag älskar. Att springa ifrån mina känslor. Att inte välja kärlek. Paradoxalt nog så är jag därför idag mer levande än någonsin förut!

Jag älskar att skriva, jag brinner för att berätta och jag tror på att vi människor kan heala varandra genom att öppet dela med oss av vad som pågår där under ytan! Så med hjälp av mina kunskaper som bildjournalist kommer jag framförallt i egenskap som människa och mig själv, i den här bloggen, att bland annat att skriva om min pågående läkning från utmattningssyndrom, om psykisk ohälsa, personlig utveckling, klimatförändringar, naturen och hållbarhet! 

 

Välkomna!

 

Mår du dåligt? Bland annat här det finns hjälp att få:

https://www.foreningentilia.se

https://mind.se

 

Och länkar även ett till ett grymt projekt som kort och gott vill förmedla att Du Aldrig Är Ensam.

http://www.aldrigensam.com/Default.aspx