ikameranmin

Omfamna ditt mörker

Det är mycket jag har fått syn på de senaste åren som jag inte gillar. Bland annat har jag tagit reda på det själva faktum att jag inte riktigt gillade mig själv. (Aj!) Eller i alla fall inte den jag trodde mig vara. Eller blivit. Den jag byggt upp med masker och fasader och skyddsmekanismer.

Mitt nyårslöfte 2017 blev därför att jag skulle lära mig att älska mig själv! Japp, ni läste rätt. Hur inkonkret, luddigt eller självupptaget någon än må tycka att det lät som, så var det absolut det viktigaste beslut och åtagande jag någonsin tagit!

I mitten av december 2016 hade jag alltså hamnat i en grop. Ännu en, med många destruktiva tankar som gjorde sig högljudda och jag funderade på om jag skulle hoppa ut genom fönstret (på bottenvåningen – men ja...) och försvinna för gott.

Om jag minns rätt så höll mörkret i sig i ett dygn, eller två. Men det jag gjorde en kväll var att jag skrev i min dagbok om de tankar jag hade. Om vad jag kände. Och efter att ha gjort det ett tag, och varit väldigt ledsen – så insåg jag just det jag berättade om ovan. Jag tänkte:

 

”Om jag inte ens tycker om mig själv, vad spelar allt då för roll!?”

 

Men med den tanken kom också en vändning! (Ännu en!) Jag bestämde mig nämligen där och då för att försöka göra något åt saken! Och i den dystra stämning jag befann mig i så tänkte jag ”Jag ger mig själv ett år, och tillåter mig sen att ställa samma fråga igen först då.”

Det i sin tur blev början på att ta omsorgen och kärleken till mig själv på fullaste allvar! Men hur fan gör man det då? tänkte jag också. Så jag började med att googla ”hur lär man sig älska sig själv”, och där kom en hel del fram. (Prova får ni se!) Jag frågade vänner och bekanta och jag skapade en fantastisk playlist med kärlekslåtar, men tänkta som om de var riktade till mig själv. Tänk er lixom ”Everything I do I do it for you” strömma ur högtalarna med Bryan Adams! Varför inte tänker jag!? På liv och död och i kärlek är ju allt tillåtet, och varför ”ska” vår kärlek hela tiden vara så riktad till andra människor? (Shit vad jag tex. har ”slösat” dessa låtar i mitt liv på romantiseringar om snubbar jag inte alls har känt ens.)

 

”Du kan inte ge, det du själv inte har.”

 

Så om du tex. värdesätter dig själv under precis alla andra, var tror du då att kärleken till dem skulle komma ifrån?! Och värdesätter du dig själv som överlägsen alla andra så är det också en spegelbild av att du inte älskar dig själv. Du behöver ”vara där” och titta ner på andra för att känna att du duger, just för att du inte uppskattar dig själv tillräckligt för att kunna chilla med att vara lika mycket värd som vem som helst.

Hänger ni med?

I vilket fall så hjälpte det. Jag klarade mitt nyårslöfte! Hur jag vet det? Jo för att jag Kände det. Och jag har byggt starkare på den grunden ända sen dess! Ett fokus jag började med var att tänka på ett gäng egenskaper jag tycker om med hos mig själv. Ett annat var att ta fram vad jag uppskattar hos andra, de som står mig nära men också människor jag ser upp till, och fråga mig vilka av dessa egenskaper besitter även jag!? 

Igår insåg jag att jag har kommit till en fas där jag mer och mer håller på att omfamna mitt mörker. Inte som i en sån här stor nöt som den här texten började med, utan mina mer eller mindre jobbiga sidor som jag förmodligen kommer ha med mig länge under livets gång! Möjligen för alltid en del av dem. De obekväma, osäkra, rädda och det jag helst inte vill erkänna för någon att jag tampas med, inte minst mig själv.

Ofta har jag svårt för mig själv när jag inte är glad när jag ”borde” vara det. Jag har insett att jag blir mycket mer stressad av förändringar än vad jag trott! Och ja, den här listan kommer jag att kika närmare på i sinom tid…

Men det upptäckte jag också igår! Att det finns så mycket läkning i att jag dels klarar av att se, erkänna, medvetandegöra – sluta förneka, blunda eller projicera bort mina egna tillkortakommanden. Där börjar förändringen, och då menar jag inte att vi behöver ändra oss egentligen. Vi är redan det vi är menade att vara. Och människor som försöker förändra oss har fått det hela om bakfoten.

För det handlar om att acceptera sig själv. Att få förståelse för precis den du är. Att lära sig att känna medkänsla till sig själv i vad som än försiggår; vilka känslor som än är där, vilka tankar du än tänker och vad du än väljer att göra. Alla gör vi så gott vi kan, alltid. Med det vi har, och har fått med oss. Och så i den acceptansen kommer läkningen automatiskt, och kanske även en förändring som utav det sker utan att vi kanske ens märker det. 

Så slutligen undrar jag - Vad gör du för att älska dig själv? Och tycker du som jag tyckte till en början att Självkärlek låter lite väl flummigt eller svårt att greppa, börja med det en bekant föreslog ”Självomsorg”. Vad gör du för att ta hand om dig själv? För att ge dig själv värme? Omtanke? Energi? Ljus?

 

 
Jag lider av en allvarlig sjukdom

För tre år sen höll den på att kosta mig livet. Nu kämpar jag fortfarande varje dag för att läka. Jag går i terapi, jag går på yoga, jag rannsakar mig själv, jag läser böcker, jag är ute varje dag och jag funderar på meningen med livet och hur jag kan göra annorlunda för att må bra.

Jag har visserligen alltid varit en person som simmat på djupet av allt vad det innebär att vara människa (även om jag absolut inte alltid visat det utåt), men att jag blev så oerhört sjuk har tagit allt till en helt ny nivå.

Så vad är det för sjukdom jag pratar om? 

Jo det som cirka 30.000 svenskar insjuknar i varje år: Utmattningssyndrom.

Samhällets många drivna, ambitiösa och duktiga medborgare faller som plockepinn. Men det är också de som inte kan säga nej, lyssna på sin kropps signaler eller balansera sin vardag. Och då menar jag verkligen inte att lägga skulden på individen! Detta är ett samhällsproblem. En folksjukdom…

Sen finns det en helt annan dimension av rubriken. Så som jag ser det så stavas min egentliga sjukdom: RÄDSLA. För jag ser det som att allt antingen är Kärlek eller Rädsla. Eller ska vi glida in ännu mer filosofiskt så är rädsla endast en illusion. Men jag är inte helt där än i förståelse att jag känner att jag kan förklara det just nu.

Därför är det här bloggandet extra svårt för mig. Jag är programmerad att följa så många dysfunktionella mönster och karaktärsdrag i grunden, som är så oerhört svåra att bryta. Och skulle jag följa dem skulle det här ryka illa kvickt. Att dessutom kunna få fram de här texterna när orken är en tiondel av vad den brukade vara är såklart problematiskt. Men en av de viktigaste grejerna för mig att prioritera i och med att det är vad som fyller mig med liv!

Så jag kommer att låta allt få ta sin tid. Försöka skriva kortare och oftare, men kanske bakom kulisserna för att en text ska bli hel. För jag kan inte bära omkring på allt längre. Jag har fått nog, och jag har fått klart för mig vad jag behöver göra. Eller egentligen är detta inget jag kommit fram till genom att tänka. Något säger mig att det här är en motkraft. Att det här är min medicin. Att den här pusselbiten är en kärna för att jag ska bli frisk. För att jag ska skala av den rädsla som omger mig och komma tillbaka till den kärlek jag är i grunden. 

Jag hoppas kunna vara en del i den rörelse som växer fram som en motkraft gentemot allt vad dylika sjukdomar har att komma med. 

<3 

#blackbeltinmentalhealth

 

Idag är det WORLD MENTAL HEALTH DAY. Därför har jag passat på att så ett frö till en sociala medier kampanj. Hashtagen kom till mig på engelska, likaså följde texten. Anammar goog enough så mycket jag bara kan just nu och därav kommer den nedan som den redan är i sin helhet! Jag hoppas att andra kan bära den vidare. Nu behöver jag Vila! <3 

 

 

 

"Do you know how strong you are? Do you undestand the inner power you possess? Do you really appreciate yourself for every damn “competitor” you beat?!

I´d guess you don’t. So it’s time to change that!

One day when I left my psychiatrist, I were filled with hope, love and a powerful sense of my kick-ass abilities! I thought of how incredible I am facing all theese heavy thoughts, the anxiety and fears! I know I’m brave, but I realized — also soo strong! All the new skills I’ve learnt the past year with her had been like an intense boot camp, but a mental one!

Then, suddenly in my mind, I saw a ninja or karate-character kicking high up in the air. And with that this hashtag followed.

So with this I’d like you all who in some way are facing mental illness to try and find your inner champion. Maybe you managed to get up from bed while in a depression? Maybe you took half of the dishes from the dishwasher despite your burnout? Maybe you wen’t through another therapy-session dealing with your OCD? Maybe you spent an other day as a sober alcoholic? Maybe you took soo good care of yourself you managed to turn a “bad day” into a “good one”? (Or maybe you didn’t, but remember you´re still a fighter and a mighty person, only by Living with whatever you carry.)

I’ve spent so much time listening to how weak I am, that I am too sensitive, that it is my fault I am sick, that I’ve betrayed myself and that something is wrong with me. But I’ve had enough of that crap! And with all this “training”, facing mental illness, my confidence in dealing with life has grown soo much!

We all need to lift the opposite of a picture of someone with mental illness being such a week human being. Mostly we owe ourselves that. All of us is carrying heavy stuff in one way or the other, and I’d like to see anyone who’d never faced a panic attack or someone not being highly sensitive to try to suddenly live one day with it…

By the way, with this I don’t intend to force you into pushing yourself even harder. (Believe me, I am still facing my exhaustion syndrome, not able to work more than three years later!) I just wish that you could look at your situation — whatever you are dealing with, with a sense of being proud, and to see how great you are just the way you are, while maybe trying to feel a little better each day.

And for me thinking “I strive to get a black belt in mental health” (if I in some sense don’t already got one — all of this is symbolic people) also helps me see what I gain from all of this (as a bonus on top of a life in which I thrive). I’ll be a professional dealing with fears, anxiety, change. I’ll be more vulnerable, trusting, compassionate and loving. (Which I already am.)

Please help me with the aim to illuminate the strength in You dealing with mental illness, and to lift the importance of mental health practice! Use the hashtag #blackbeltinmentalhealth to share your story and/or opinions about this if you find it as important as I do ❤"