ikameranmin

Jag lider av en allvarlig sjukdom

För tre år sen höll den på att kosta mig livet. Nu kämpar jag fortfarande varje dag för att läka. Jag går i terapi, jag går på yoga, jag rannsakar mig själv, jag läser böcker, jag är ute varje dag och jag funderar på meningen med livet och hur jag kan göra annorlunda för att må bra.

Jag har visserligen alltid varit en person som simmat på djupet av allt vad det innebär att vara människa (även om jag absolut inte alltid visat det utåt), men att jag blev så oerhört sjuk har tagit allt till en helt ny nivå.

Så vad är det för sjukdom jag pratar om? 

Jo det som cirka 30.000 svenskar insjuknar i varje år: Utmattningssyndrom.

Samhällets många drivna, ambitiösa och duktiga medborgare faller som plockepinn. Men det är också de som inte kan säga nej, lyssna på sin kropps signaler eller balansera sin vardag. Och då menar jag verkligen inte att lägga skulden på individen! Detta är ett samhällsproblem. En folksjukdom…

Sen finns det en helt annan dimension av rubriken. Så som jag ser det så stavas min egentliga sjukdom: RÄDSLA. För jag ser det som att allt antingen är Kärlek eller Rädsla. Eller ska vi glida in ännu mer filosofiskt så är rädsla endast en illusion. Men jag är inte helt där än i förståelse att jag känner att jag kan förklara det just nu.

Därför är det här bloggandet extra svårt för mig. Jag är programmerad att följa så många dysfunktionella mönster och karaktärsdrag i grunden, som är så oerhört svåra att bryta. Och skulle jag följa dem skulle det här ryka illa kvickt. Att dessutom kunna få fram de här texterna när orken är en tiondel av vad den brukade vara är såklart problematiskt. Men en av de viktigaste grejerna för mig att prioritera i och med att det är vad som fyller mig med liv!

Så jag kommer att låta allt få ta sin tid. Försöka skriva kortare och oftare, men kanske bakom kulisserna för att en text ska bli hel. För jag kan inte bära omkring på allt längre. Jag har fått nog, och jag har fått klart för mig vad jag behöver göra. Eller egentligen är detta inget jag kommit fram till genom att tänka. Något säger mig att det här är en motkraft. Att det här är min medicin. Att den här pusselbiten är en kärna för att jag ska bli frisk. För att jag ska skala av den rädsla som omger mig och komma tillbaka till den kärlek jag är i grunden. 

Jag hoppas kunna vara en del i den rörelse som växer fram som en motkraft gentemot allt vad dylika sjukdomar har att komma med. 

<3 

#blackbeltinmentalhealth

 

Idag är det WORLD MENTAL HEALTH DAY. Därför har jag passat på att så ett frö till en sociala medier kampanj. Hashtagen kom till mig på engelska, likaså följde texten. Anammar goog enough så mycket jag bara kan just nu och därav kommer den nedan som den redan är i sin helhet! Jag hoppas att andra kan bära den vidare. Nu behöver jag Vila! <3 

 

 

 

"Do you know how strong you are? Do you undestand the inner power you possess? Do you really appreciate yourself for every damn “competitor” you beat?!

I´d guess you don’t. So it’s time to change that!

One day when I left my psychiatrist, I were filled with hope, love and a powerful sense of my kick-ass abilities! I thought of how incredible I am facing all theese heavy thoughts, the anxiety and fears! I know I’m brave, but I realized — also soo strong! All the new skills I’ve learnt the past year with her had been like an intense boot camp, but a mental one!

Then, suddenly in my mind, I saw a ninja or karate-character kicking high up in the air. And with that this hashtag followed.

So with this I’d like you all who in some way are facing mental illness to try and find your inner champion. Maybe you managed to get up from bed while in a depression? Maybe you took half of the dishes from the dishwasher despite your burnout? Maybe you wen’t through another therapy-session dealing with your OCD? Maybe you spent an other day as a sober alcoholic? Maybe you took soo good care of yourself you managed to turn a “bad day” into a “good one”? (Or maybe you didn’t, but remember you´re still a fighter and a mighty person, only by Living with whatever you carry.)

I’ve spent so much time listening to how weak I am, that I am too sensitive, that it is my fault I am sick, that I’ve betrayed myself and that something is wrong with me. But I’ve had enough of that crap! And with all this “training”, facing mental illness, my confidence in dealing with life has grown soo much!

We all need to lift the opposite of a picture of someone with mental illness being such a week human being. Mostly we owe ourselves that. All of us is carrying heavy stuff in one way or the other, and I’d like to see anyone who’d never faced a panic attack or someone not being highly sensitive to try to suddenly live one day with it…

By the way, with this I don’t intend to force you into pushing yourself even harder. (Believe me, I am still facing my exhaustion syndrome, not able to work more than three years later!) I just wish that you could look at your situation — whatever you are dealing with, with a sense of being proud, and to see how great you are just the way you are, while maybe trying to feel a little better each day.

And for me thinking “I strive to get a black belt in mental health” (if I in some sense don’t already got one — all of this is symbolic people) also helps me see what I gain from all of this (as a bonus on top of a life in which I thrive). I’ll be a professional dealing with fears, anxiety, change. I’ll be more vulnerable, trusting, compassionate and loving. (Which I already am.)

Please help me with the aim to illuminate the strength in You dealing with mental illness, and to lift the importance of mental health practice! Use the hashtag #blackbeltinmentalhealth to share your story and/or opinions about this if you find it as important as I do ❤"

Jag är döende

Hej,

 

följande tre frågor dök upp i mitt inre en dag när jag var ute på en promenad i början av sommaren:

 

·      Om du i situationen du är i nu fick reda på att du skulle dö om ett år, vad skulle du göra då?

·      Om du hade ekonomisk frihet, vad skulle du göra då?

·      Om du inte var rädd, vad skulle du göra då?

 

Jag fick samma svar på alla tre frågorna! Då blev det tydligt för mig att jag behövde starta den här bloggen…

 

Och ja, jag är döende. Den insikten går vi nog alla och bär på innerst inne, men den gömmer sig bakom försvarsmekanismer, glömska eller livets glada stunder. Och tur är väl kanske det? Jag kommer inte att vara här för alltid. Inte särskilt länge alls faktiskt, sett till människans korta existens i Universum. 

På en bild av Jan Stenmarks står ett citat av Lorentz ”En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi inte det.” Det tycker jag är en väldigt vacker påminnelse, men oftast väldigt svår att ta in. Och lixom, vilka är egentligen alla andra dagar? Vad vill jag göra med dem? När jag lika gärna skulle kunna dö i morgon.

Någon dör i en bilolycka, någon av ett paper cut på grund av blodförgiftning, en annan av någon obotlig sjukdom. Förutom plötslig död så åldras vi och vi förlorar ungefär 85 000 hjärnceller per dag. Vi är med andra ord döende allihopa. Och då har jag inte ens nämnt något om den långsmma död som långvarig stress, förtryckta känslor och att inte vara sann mot sig själv orsakar…

Well, meningen med det här första inlägget var inte att skapa stress, ångest eller att dra ner er i ett deppigt träsk, utan att visa på vad den insikten har gjort med mig. För när vi vågar leva ”nära döden” så hamnar vi också närmare livet!

Jag gick in i väggen för tre och ett halvt år sedan och har vid flera tillfällen i mitt liv varit så pass deprimerad, det vill säga sjuk, att jag funderat över hur jag skulle ta mitt liv. Tack och lov stannade jag där, stundvis med självmordstankar och en olust till att fortsätta leva, innan jag hamnade hos en terapeut för tre år sedan som gav mig hoppet tillbaka, när jag trodde att det inte fanns någon som skulle kunna hjälpa mig! 

Att idag kunna prata om att jag är döende, och våga se in till det jag verkligen är rädd för har tagit mig många år av att ”arbeta med mig själv”. (Och jag ser det som att jag bara befinner mig i början på den resan.) Så för mig att prata om att jag är döende handlar också om rädsla. Att inte göra det jag älskar. Att springa ifrån mina känslor. Att inte välja kärlek. Paradoxalt nog så är jag därför idag mer levande än någonsin förut!

Jag älskar att skriva, jag brinner för att berätta och jag tror på att vi människor kan heala varandra genom att öppet dela med oss av vad som pågår där under ytan! Så med hjälp av mina kunskaper som bildjournalist kommer jag framförallt i egenskap som människa och mig själv, i den här bloggen, att bland annat att skriva om min pågående läkning från utmattningssyndrom, om psykisk ohälsa, personlig utveckling, klimatförändringar, naturen och hållbarhet! 

 

Välkomna!

 

Mår du dåligt? Bland annat här det finns hjälp att få:

https://www.foreningentilia.se

https://mind.se

 

Och länkar även ett till ett grymt projekt som kort och gott vill förmedla att Du Aldrig Är Ensam.

http://www.aldrigensam.com/Default.aspx